Hej hej!

Jag (Jennilies mamma) har lovat Jennilie att jag ska skriva och berätta hur det gått för er som undrar.
Jag är så glad för alla lyckönskningar, och det kommer hon också att bli när hon kan läsa dem!

Hon opererades ju i onsdags och det gick bra. Jennilie är sällan och aldrig nervös för något och inte denna gång heller. Operationen tog dock en timme längre än förväntat då hon inte är så stor, så det var svårt att få plats med diskprotesen. (Diskprotesen är en bur i metall som som de fyllt med ben som de tagit från henne som ska ersätta den trasiga disken de plockat bort). Sedan har de även stellagt tre kotor.
Hon fick även för lite smärtstillande innan uppvaknandet, då de inte vågade ge för mycket då hon inte är så tung och de inte visste hur mycket hon skulle tåla.
Det gjorde tyvärr så att hon hade mycket svåra smärtor när hon vaknade, och det tog 8 timmar innan de fick ned smärtan. Hon har brutit benet en gång, men hon sa att den smärtan var INGENTING mot  denna, så det var fruktansvärt att se henne plågas så!!! Hon fick stanna på uppvaket hela natten och först på morgonen fick hon komma till avdelningen.

Sen har det gått framåt. Hon har fått ställa sig upp och gå några steg med hjälp av personal. Tårarna rinner ibland för smärtan men hon är tjurig och kämpar på!
Vi vet inte när hon får komma hem men det blir nog i början på nästa vecka hoppas vi!
Då börjar en lång rehabilitering för henne.

Hon har gjort flera utkast så jag kommer att publicera ett varje dag tills hon kommer hem, så fortsätt gärna kika in!
Kram från mig

Jag har funderat ett tag på att skriva det här inlägget men har velat fram och tillbaka då det är ett känsligt ämne just nu, nämligen om valet. En del av er kommer nog hålla med om det jag skriver men jag väntar mig även att vissa inte kommer hålla med mig. Men, tänk efter en extra gång innan ni kommenterar något dumt. Jag skriver inte det här för att starta bråk, jag skriver det här för att få uttrycka mina känslor och tankar kring det här.

Nu är valet slut och vi vet nog alla hur det slutade, Alliansen tog hem "vinsten". Jag som röstade Rödgrönt är inte nöjd med slutresultatet. Min tanke är att dela med mig till er varför jag valde att rösta Rödgrönt och jag ska försöka uttrycka mig så bra som möjligt.

Många av er vet nog redan att jag har diskbråck i ryggen sedan ca 3 år tillbaka. Jag har varit någorlunda bra i perioder men sedan ett år tillbaka har jag försämrats enormt mycket. Nu är jag näst intill inspärrad i vårat hus för att jag knappt klarar av någonting. Ibland måste jag bara ut för att få frisk luft och se lite människor men då vet jag att jag kommer få lida för det. T.ex i lördags då jag var på loppis gick jag omkring i drygt 40 minuter, fick ta lite pauser för att det gjorde ont i ryggen och benet (nerver i ryggen kommer i kläm så jag har ständigt nervsmärtor i vänstra benet). Dock gick det bra så länge jag tog pauser och gick i snigelfart och haltade lite smått. Men efter några timmar kände jag hur det blev värre och värre och jag fick bara ondare i ryggen för att ha gått/stått i 40 minuter tidigare på förmiddagen.

Här hemma kan jag knappt hjälpa till nånting, kan inte tömma diskmaskinen, dammsuga osv. Jag är fången i min egen kropp.

Eftersom jag inte klarar av att gå längre sträckor åker jag ibland rullstol, och som ni nog förstår klarar jag inte av att gå på stan längre, ta promenader eller i huvud taget ha ett socialt liv. Jag äter starka värktabletter var sjätte timme men har fortfarande oerhört ont. Och jag kan ju inte jobba heller, men det har ni nog redan förstått. Det jag klarar av att göra är att se på tv, läsa böcker och ligga vid datorn, just för att jag kan ligga ner då jag gör dessa saker, då gör det inte lika ont.

Sedan början av november 2009 har jag varit sjukskriven och i mina papper står det klart och tydligt att jag inte är minsta lilla arbetsför. Jag går även hos en av Sveriges bästa ryggkirurger i Ängelholm som håller med, jag är inte arbetsför. Nu på onsdag ska jag genomgå en stor ryggoperation. Och det är ingen vanlig diskbråcksoperation utan jag ska både stellägga ryggen och byta ut min dåliga disk. I vanliga fall brukar de undvika att göra båda dessa grejer samtidig och speciellt på unga människor. Men på mig som är 20 år var det helt klart efter att de sett mina röntgenbilder och hört hur jag mår att jag skulle genomgå den här operationen som kommer pågå i ca 2 timmar.

Efter operationen kommer jag måsta vara väldigt försiktig och till en början kommer jag mestadels bara få ligga ner men sedan följer en ca 6 månaders lång rehabilitering.

Efter studenten och när jag flyttade hit till Simrishamn ringde vi till arbetsförmedlingen och frågade vad vi skulle göra eftersom jag börjat bli sämre och inte skulle kunna arbeta. Vi fick till svar att jag skulle skrivas in på arbetsförmedlingen ändå. Sagt och gjort, jag skrev in mig i augusti 09 och träffade min handläggare som jag förklarade allt för och lämnade mina journaler till. Hon höll med om att jag inte kunde arbeta utan sa att jag skulle höra av mig då jag pratat med en ny ortoped (som jag väntade på en tid till). Det gick ett par veckor och jag var på möte på af där hon berättade att dom hade ett bra samarbete med försäkringskassan och att det troligen var i den gruppen jag skulle hamna. Det gick flera månader innan jag fick träffa ortopeden och ryggkirurgen men tillslut fick jag göra det och det var då det blev bestämt att jag troligen skulle operaras, detta bestämdes i januari någon gång. Vid det här laget hade jag fått en ny handläggare på af som då sa att men nej, det är ju inte här du ska vara eftersom du inte är arbetsför, utan du hör ju till försäkringskassan.

Jaha, kul att vi fick reda på det si så där 5 månader efter att jag skrevs in, under denna tid hade jag dessutom inte fått ett enda öre i ersättning.

Vi ringde försäkringskassan som sa att den enda ersättning jag skulle kunna få var aktivitetsersättning. Ja men det lät ju bra tyckte vi tills vi hörde vad som skulle behövas för att få det. Min läkare skulle skriva ett intyg på att jag inte skulle kunna arbeta ett år fram i tiden. Det var jag som pratade i telefon med den här kvinnan och när jag berättade för mamma vad hon sagt tyckte hon det lät väldigt konstigt så hon ringde själv dit. Till svar fick hon samma som jag, en läkare som kunna skriva ett intyg att jag inte är arbetsför ett år fram i tiden. Vi tyckte det här lät väldigt orimligt, inte en jäkel till läkare skulle ju kunna skriva att jag om ett år skulle vara lika dålig. Jag kanske helt plötsligt skulle börja bli bättre, vi visste dessutom inte när jag skulle opereras, det kunde ju bli när som helst så jag kanske skulle kunna jobba 25% några månader efter opertionen, så läkarna kunde ju inte skriva någonting!

Då var det dags att ringa mitt försäkringsbolag, men eftersom min skada inte var ett olycksfall utan räknas som sjukdom så skulle jag inte få ett öre därifrån heller, inte för sveda och värk, inte för medicinkostnader eller någonting. Här bör även tilläggas att jag är väldigt bra försäkrad.

Vi blev väldigt upprörda över hur det såg ut i Sverige, en ung kvinna på 20 år skulle inte få någon ekonimisk hjälp utan hon skulle bara leva på sina föräldrar.

Det gick några månader till tills vi nu i augusti bestämde oss för att ringa igen till försäkringskassan. Det vara mamma som ringde och hon fick prata med en ny handläggare. Den kvinnan sa att men nej, så som kvinnan innan sagt till både mig och mamma stämde inte alls. Klart jag skulle kunna få aktivitetsersättning, jag skulle dessutom kunna söka retroaktivt för alla månader jag gått miste om ersättning. Det enda jag skulle behöva göra var att få min ortopedläkare här i Simrishamn att skriva ett Läkarutlåtande, för papperna han skrivit min sjukskrivning på var tydligen fel. Vi tog kvinnans namn så vi skulle veta vad hon hette ifall vi skulle stöta på något problem. Nu blev vi verkligen glada över vad vi fått höra men samtisigt väldigt arga på min första handläggare på både arbetsförmedlingen och försäkringskassan som gett mig helt felaktiga uppgifter.

Vi fick en tid hos ortopedläkaren, dock ca 3 veckor senare. Vi var där nu i början av september för att be honom skriva ett läkarutlåtande istället. Han blev väldigt förbannad! Inte på oss utan på försäkringskassan. Han hade ju redan skrivit klart och tydligt att jag var 100% sjuksriven och inte arbetsför pga mitt diskbråck, han hade dessutom skrivit att jag ska opereras. Han sa att han var så less på att dansa efter försäkringskassans visselpipor, dom hade redan fått alla intyg som behövdes och att det var hur enkelt som helst. Han sa dessutom att det har gått så långt att läkarna inte vill ta i sjukskrivningar utan försöker bolla över till någon annan läkare för att det tar sån tid att dom hinner snart inte ta emot sjuka patienter längre. Han skrev alltså inte ett nytt intyg till oss utan han sa att vi skulle be hon från försäkringskassan att ringa upp honom för han ville mer än gärna ta en diskussion med henne!

Där gick tre veckors väntan och 300 kr åt förgäves.. Men vi förstår honom! Vi ringde då till försäkringskassan och skulle berätta detta för min handläggare men då säger han i växeln att kvinnan vi söker tydligen inte finns i deras system. Nähä, så hon har bara helt plötsligt försvunnit och dom hade ingen aning om vem hon var. Detta var mycket märkligt tyckte vi men vad skulle vi göra åt saken? Vi fick istället prata med en annan kvinna, men hon sa precis som vår första handläggare där hade sagt, jag behövde ett läkarutlåtande att jag skulle vara dålig ett år fram. Och inte nog med det, läkaren skulle även skriva i vilken utsträckning jag skulle kunna jobba inom det här året, om jag inte skulle vara arbetsför ett år fram, eller om jag om 6 månader kan jobba 25% och efter 8 månader jobba 50% osv. Mamma som var den som pratade med kvinnan blev förbannad och sa det; Vad vill du att läkarna ska göra? Ska dom ta fram spåkulan och titta in och spå framtiden?! Ja, det var tydligen det dom skulle göra! Hon vägrade dessutom att ringa till min ortoped som han hade bett om, sånt gjorde dom tydligen inte.

Efter det här samtalet förlorade vi allt hopp, vi som var så glada över vårt förra samtal med försäkringskassan men det var som bortblåst nu. Vi bestämde då oss för att än en gång ringa till mitt försäkringsbolag och höra vad dom hade att säga. Det var nästan som samtalet vi hade med dom förut, jag skulle inte kunna få någon ersättning för sveda och värk eller så, MEN därimot för mediciner. Om det dessutom visar sig något år efter operationen att jag har en kroppslig nedsättning i resten av mitt liv kan jag få en summa pengar för invaliditet. Vi tror dock att detta är rätt svårt att få, dom delar nog inte ut pengar hur som helst.

Förra veckan när vi var i Ängelholm och träffade en av kirurgerna som kommer vara med under min operation frågade vi det här med läkarutlåtandet. Dom ska se hur jag verkar må just efter operationen men kommer troligen inte kunna skriva ett läkarutlåtande ett år fram i tiden. Nej, det visste vi ju redan, hur i hela friden ska han kunna veta hur jag är om ett år? Vissa blir sämre av operationen, många blir varken bättre eller sämre och så finns det dem som blir bättre, men han vet ju inte vilken grupp jag tillhör och kan ju inte säga hur bra/dålig jag kommer vara under ett år. Orimligt!

Jag har många gånger frågat mig själv hur jag kunde få så dålig rygg men det finns en rätt rimlig förklaring till det. Både min mamma och pappa dras med väldigt dåliga ryggar så det är ju inte så konstigt att även jag fick dålig rygg. Av mina föräldrar är det mamma som dras med den värsta ryggen som har spondylolistes (kotorna i ryggen glider på grund av bendeffekt på de stödjande benen till nästa kota vilket gör att ryggen blir mer instabil) jag själv röntgade ryggen när jag var 8 år då jag hade skolios, hennes problem gjorde att hon fick kronisk foglossning och satt i rullstol när hon var gravid med min yngsta bror. Hon är på gränsen att få diskbråck i både nacke och rygg dessutom har hon hjärtproblem och behanldas därför med medicin och täta läkarkontroller.

På grund av min mammas problem jobbar hon endast halvtid i sitt eget företag och har haft tidsbegränsad sjukersättning i två år. Nu har hon fått veta att hon blir utförsäkrad från och med den första oktober trots att hennes hjärtläkare helst vill att hon ska vara sjukskriven minst 75%. Mamma säger att det spelar ingen roll om dom tar sjukersättningen eller vad än dom gör så klarar hon inte att jobba heltid ändå. Det "enda" som händer är att systemet sätter min mammas hälsa på spel. Bör även tillägga att mamma driver ett företag som går framåt och hennes dröm är att få utöka och kunna anställa men det blir väldigt svårt när mycket av hennes tid går åt att prata och bråka om mina problem med försäkringskassan, mitt försäkringsbolag osv, men även då oron för ekonomin och hälsan gör att hon mår sämre.

Vi är en familj på fem personer, jag, mina två småbröder som går i skolan, min mamma och min styvpappa. Min styvpappa är den enda som har ett heltidsjobb med vanlig lön eftersom jag och mamma tyvärr har stora problem med hälsan, men är det verkligen så att han ska måsta försörja hela vår familj?! Visst, mamma bidrar med det lilla hon tjänar men det räcker inte långt. Jag känner väldigt ofta att jag är i vägen och att jag bidrar till sämre ekonomi i hushållet. Det är knappt så att man vill fråga om man kan få ett tuggummipaket, inte för att vi inte har råd med det utan för att det känns som jag tigger. Jag skulle tycka det kändes så mycket bättre om jag i alla fall kunde få en liten ersättning så jag kunde betala lite till hemmet, känna att jag bidrar på något sätt eftersom jag inte ens kan hjälpa till att städa. Men näe, eftersom jag inte hann arbeta något innan ryggen brakade ska jag straffas för det. Personligen tycker jag att det är diskriminering mot oss sjuka som inte kan arbeta, klart man känner sig värdelös när man inte kan bidra ett piss. Och tro mig, jag skulle mer än gärna har ett jobb och kunna leva som en normal 20-åring!

Nu till varför jag röstade Rödgrönt.. Många verkar tro att har man förtetag så ska man rösta på moderaterna, men fast både min styvpappa och mamma är egen företagare så kände jag att Alliansens politik känns förnedrande mot sjuka människor och för mig är människan så mycket viktigare än pengar. Naturligtvis var det för många som fick bidrag som inte behövde det och att det behövdes skäras ner på dessa människor MEN det måste ju finnas en gräns! Inte ska väl alla straffas för att några utnyttjade systemet?! Inte jag och inte min mamma, inte de cancersjuka och inte resten av de människor som inte kan arbeta! Vissa människor verkar inte inse att sjukdom kan drabba vem som helst och att vem som helst då kanske måste sluta arbeta och få ekonomisk hjälp. Nu säger jag inte att alla tänker så, men vissa och många gör faktiskt det.

Jag håller med om att pengar är viktigt och förstår att många vill få ut mer av det dom tjänar men jag tycker att människans hälsa och människan i sig är så mycket viktigare. Sverige har länge varit känt världen över för vår humana och människovänliga politik, ett välfärdsland som byggts upp under många årtionden. Just nu känns det som att Alliansen kommer rasera denna välfärd om de inte genomför drastiska förändringar snarast. Skattesänkningar gynnar natuligtvis min styvpappa som då får några hundra mer i plånboken men skattesänkningar får inte ske till vilket pris som helst.

Till sist vill jag bara att ni ska läsa den här bloggen som har skrivit ett inlägg som är riktigt upprörande och skrämmande; http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html#comments

Och en sista fråga som jag så gärna skulle vilja ha ett svar på, hur sjuk måste man vara för att få sjukersättning? Diskbråck räcker inte, hjärtproblem räcker inte, cancer räcker inte, att vara handikappad och ha svåra problem räcker inte. Vem är sjukersättningen då till för?

Överskriften: tänk melodin till Sudda sudda sudda sudda bort din sura min..
Nä, idag bjuder jag inte alls på en outfit som jag sa att jag skulle igår, jag mår ärligt talat piss idag! Satte mig och skulle äta lunch men efter nån minut var jag istället tvungen att gå och lägga mig i soffan för att äta för att ryggen gjorde (gör) så förbannat ont så jag kunde inte sitta. Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig eller så, jag gör det så ni vet om varför jag inte kommer uppdatera bloggen idag (imorgon?).

Kram på er i alla fall.

Hejsan! Tänkte bara berätta att imorgon lär det inte bli allt för mycket bloggning från mitt håll. Jag och moder åker nämligen till Ängelholm för min förinskrivning inför operationen. Vi åker väldigt tidigt eftersom det tar ett tag att bila dit sen tar det 3-4 timmar där sen ska vi ju hem igen också. Det lär bli en ganska tråkig dag känner jag på mig. Jaja, tänkte mest bara säga det.

Ha det fint och sov gott, kram :)

Så länge kan jag bjuda på den här bilden som jag finner rätt härlig. Skulle upp på det där räcket men det var lite klurigare än vad jag tänkt mig, haha.

Wow, klockan är halv 10 och jag är trött? Kan bero på att jag steg upp flera timmar tidigare än vanligt i morse.. Imorgon händer inte så mycket, ska först till läkaren och få nåt intyg sen hoppas jag att min nya kjol trillar ner i brevlådan, det vore ju himla trevligt. Idag var vi förresten och hämtade alla hjälpmedel till efter operationen (ska operera ryggen den 22 sep) och jesus.. Nu inser jag hur handikappad jag kommer vara efter den. Strumppådragare, pall till duschen, en fristående förhöjd toasits, kryckor, dynor så jag sitter högre, en "plockpinne" osv. Kuuul. Hmm.. Jaja, det är bara att gilla läget.

Nä, nu ska jag försöka komma mig i säng.
Sov gott, kram :)

"COPENHAGENINTERNATIONALFASHIONFAIR" står CIFF för, modemässan. Dock ligger jag helt utslagen i sängen och kan knappt röra mig utan att det ska kännas som att föda barn från ryggen (har iofs aldrig fött barn men det ska ju tydligen göra förbaskat ont och så känns det i ryggen). Så tyvärr får ni vänta nån dag extra med bilderna från igår och på någon vidare uppdatering, jag orkar helt enkelt inte, hoppas ni förstår!

2 bilder kan jag iaf bjussa på tills vidare, en modevisning vi såg på Bella Center där en av mässorna ägde rum. Vet dock inte vad det är för märke, såg ingen "skylt" av det och dom presenterade det inte heller så vitt jag hörde.


Kram!

En favorit i repris. Älskar den här looken! Så ska jag se ut i höst nån gång då det är snäppet kyligare ute, just nu går det ju inte att bära skinnjacka om dagarna. Kanske om det regnar..  Fast då håller jag mig inomhus.

 

Idag har vart en sån dag då jag hållt mig inomhus. Bläää. Är sjukt trött, slut i kroppen och har ont i ryggen. Fick förresten en operationstid för drygt en vecka sen, så, i september smäller det! Det är ju lite både och.. Självklart ska det bli himla skönt att få det bortgjort och förhoppningsvis bli bättre men å andra sidan ser jag verkligen inte fram emot tiden just efter operationen. jag lär ha förbaskat jäkla ont och rehabiliteringstiden är äckligt lång. Nog om det.

 

Nu ska jag surfa vidare..

Kram <3

Hejsan!
Sen Hanna for i förrgår på morgonen har jag spenderat all min tid i sängen, två dagar alltså. Det är nog det som är bland det värsta med min värdelösa rygg, jag kan inte få ha kul utan att lida för det sen. Jaja, nog om det. Idag mår jag bättre så då tog jag tag i mitt rum som har en vana att bli väldigt stökigt då jag har besök. Men nu är det städat och fint, skönt!

Annars så har jag blivit helt fast i serien 90210 (nya), ser det mest hela tiden fast snart har jag sett klart säsong 2 också så då blir det till att vänta på nästa avsnitt, som med alla andra serier.

Nu ska jag fika, har helt glömt bort att äta något idag, inte konstigt att magen kurrar.
Kram =)

Vilken mardrömslik natt jag har haft, jag har knappt sovit nånting och haft så förbannat jäkla ont! Jag tar det hela från början..

Vid det här laget vet ni nog alla att jag har diskbråck i ryggen sedan 2,5 år tillbaka och att jag ska steloperera ryggen i september. Till och från är jag rätt bra i ryggen och klarar av att t.ex gå på stan om jag har platta skor, vilar ibland och inte går för snabbt.

För ett par dagar sedan var jag sängliggande för att jag hade så jäkla ont i ryggen och därför även gick på lite starkare medicin. Dagen efter var jag snäppet bättre och igår kände jag mig  återställd, alltså helt okej i ryggen, inte värre än vanligt. Jag följde då med familjen och våra gäster ner på stan, vandrade omkring en del och cyklade då jag inte gick. Det jag gjorde fel (tror jag) var att jag hade en söt liten tös i yngsta brorsans ålder på pakethållaren, både när jag gick med cykeln och då jag cyklade. Det kändes helt okej och jag menar hon är ju inte tung men tydligen tog det på som bara den.

När vi kom hem vid 20-tiden kände jag mig fortfarande som på dagen, bra, så under kvällens gång drack jag några drinkar och så med de andra. Det var sen mot 23-tiden som jag började få mer och mer ont i mitt vänstra ben.. Det är en nerv (några nerver??) som kommer i kläm i ryggen ner till benet som gör att jag brukar få ganska rejäla nervsmärtor i det vänstra benet, och då i precis hela benet, från rumpan ner till foten. Sen blev det bara värre och värre, jag vred och vände på mig men fick bara ondare.

Jag har medicin mot mina nervsmärtor men det är rätt stark medicin som absolut inte får blandas med alkohol så jag kunde ju inte ta den eftersom jag hade druckit alkohol under kvällen. Vid 01-02 nån gång gick jag och la mig men tillslut fick jag nästan panik. Det gjorde så ont i benet att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och nervsmärtor är inte alls som vanlig smärta, om du frågar mig som är van vid båda två så är nervsmärtor sååå mycket värre. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.. Ni vet när det ilar så där fruktansvärt i tänderna ibland? Ungefär så fast värre, ilningen går inte över + att den gör förbaskat ont och bara blir värre.. Typ.

I alla fall, till slut spröt bara tårarna och jag ville bara sjunka genom jorden och vara död ett tag för att slippa smärtan.. Timmarna gick och vid 05 fick jag äntligen ta medicinen. Jag trodde aldrig att den skulle hjälpa eftersom jag nått "toppen" av det onda flera timmar tidigare, och när jag nått toppen brukar inte medicin kunna bryta ner det onda. Men efter ca en halvtimme kände jag hur det började lätta mer och mer i benet tills jag knappt kände nånting längre, sen minns jag bara att sist jag kikade på klockan var den 05.45 när jag äntligen fick lite ro och kunde somna.

Idag mår jag bättre, fast det kan ju också vara för att jag har tagit medicinen nu som tydligen är världens bästa medicin! Men jag kommer ta det förbaskat lugnt idag och det är bara att inse att jag måste vara himla försiktig och tänka om några gånger innan jag bestämmer mig för att göra något som kan förvärra mitt "tillstånd".

Nä, fy tusan vilken natt det var.. Och det är INTE ofta jag rent utav har gråtit för att jag har ont, och jag minns nog inte sist jag hade så där ont.. Inte ens när jag fick diskbråcket första gången hade jag så där ont i benet för då kunde jag i alla fall sova, nu kunde jag bara drömma om att få sova.

Jag hoppas i alla fall att ni hade en bättre natt än vad jag hade :)
Kram på er! Och jag säger bara wow om någon orkat läsa hela mitt eländiga inlägg, haha.

Har ganska precis duschat och herre gud, det behövdes verkligen. Har som inte haft någon ork och energi de sista dagarna, ja ni vet ju redan om ryggen så jag har bara legat till sängs. Skönt var det då, jag känner mig på fullaste allvar som en ny människa!

 

Och nu är det ju nästan bara en vecka kvar tills jag flyger upp till Ume (24 maj), och nästan bara en vecka tills jag fyller 20 (25 maj). Nice säger jag.

 

Och tror ni jag hunnit betat av lite Lost avsnitt under de här dagarna?? Haha jodu, nästan pinsamt många så jag tänker inte ens ta upp det. Och snart måste man ju börja läsa Eclipse om man vill ha den utläst innan Eclipsepremiären (vilket man självklart vill). Jag ser det som ett måste att ha läst boken igen innan premiären så man har ett färsk minne av vad som händer i den. Ja om jag nu kan se den i juni men jag hoppas på det (kan krocka med min ryggoperation för er som inte vet det).

 

Nu babblar jag bara på om massa onödiga saker så jag ska sluta nu. Ville mest bara säga hej och att jag blir så glad då jag ser att ni inte överger mig än om min uppdatering är lite gles just nu :)

 

Många kramar till er!

Jag lever, tror jag. Jo men det är klart att jag lever, det är bara ryggen som är igång och jävlas som bara den så jag har legat i sängen precis hela dagen. Nu vet ni det ifall jag inte uppdaterar något imorgon heller.

Hoppas allt är fint med er, och god natt :)
Kram!

Som de flesta av er redan vet ska jag operera min rygg för mitt diskbråck. Kirurgen sa att operationen antingen kommer äga rum i juni elle i tidig höst så jag förmodar att det kanske är i augusti. Nu hoppas jag på grund av en del anledningar att den blir av i tidig höst istället.. Dels för att jag kommer har jävligt ont efter och inte kunna sitta osv på några veckor så jag förstör hellre en del av den tidiga hösten än att förstöra hela sommaren, men sen för en väldigt rolig grej jag fick veta imorse som kommer äga rum i juni och ja, opereras jag i juni kommer jag inte kunna vara med på den här super roliga grejen (kan tyvärr inte berätta vad det handlar om än, och det är egentligen inte så stort, men kul!!).

Okej att det är jobbigt att ha ont nu med men jag har levt med det länge så jag skulle kunna stå ut 2 månader extra.. Men men, egentligen är ju operationen viktigare och om jag får en tid i juni kan jag inte tacka nej men jag håller ändå en liten tumme för att det blir i augusti istället.. :)

Ser just nu att det här sista stycker blev lite konstigt formulerat men jag orkar inte skriva om den, hehe.
Nu ska jag se ett avsnitt av top model sen funderar jag på att lägga mig ute på gården i en solstol, om det inte blåser för mycket bara.

Ja just nu känns det i alla fall så. Dessa bilder är tagna för exakt 1 år sedan vilket btyder att för exakt 1 år sen var ju ute och dansade med mina älsklingbrudar och nu klarar jag knappt av att gå på stan (pga ryggen) och mina brudar bor över hundra mil ifrån mig.. Förra året var GRYMT, känns dock som detta år kommer bli sämre men inte tänker jag deppa ihop för det.

Ärligt talat saknar jag gaaaanska mycket att få vara ute med underbara vänner och dansa, dansa, dansa och åter igen dansa hela natten lång och våra förfester i partyrummet. Nu bjuder jag på en massa partybilder bara för att jag saknar det. Bilderna är i blandad ordning.

Italien med Hanna (som dock ej är med på bild) 28 maj.

Jag och Sara på förfest hemma hos Jenny.

Lite senare den kvällen, haha. Jag, Sara, Milla och Karin.

Nyår 09-10 hemma hos Karin. Hanna, Sara, jag, Jocke, Jonas, Samme, Jenny, Karins kille och Karin åsså Sara.

Förfest i partyrummet (partyrummet var mitt rum hos pappa där vi alltid förfestade). Jag, Sara, Karin & Hanna.

Samma kväll, jag och Hannis.

Min 18-års fest. Jossan (som faller, hahaha), Amelir, Kim, jag.

Nyår 08-09 hos nån random kille, jag och hanna var iaf taggade.

Samma kväll.

I partyrummet innan en knepig men rolig kväll haha.

Samma kväll fast på den riktiga festen, rebecka, hanna, jag.

Samma kväll, Hanna, Adam och jag.

Studenten, vi smög oss in på partytoan. Jag, Jossan, Karin & Hanna.

En partykväll i Schweiz. Tiana, Adriana, Astrid och Jag.

Kim's fest och vi körde Shabooya.

Jag och Jossan sjunger poison i partyrummet.

Nu ska jag titta på bilderna och deppa lite, hehe.