Jag är arg. Jag är ledsen. Jag har dåligt samvete. Jag har ont. Jag har en klump i magen.

Sånna här inlägg hör inte till vanligheten i den här bloggen men nu kommer ett sådant inlägg, jag måste liksom bara få skriva av mig lite.

Jag har fortfarande himla ont i ryggen vilket gjort att jag måste äta lika mycket medicin som när jag kom hem efter operationen. Kirurgen som opererade mig och sköter min medicinering sa plötsligt en dag något i stil med; Du äter orimliga mängder medicin än och måste trappa ner så nu skriver jag ut en sista dos till dig sen är det slut.

Jaha. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det slutade med det sistnämnda. Jag antar att i deras papper står det att efter ett visst antal veckor efter operationen ska man sluta med värktabletter och vara relativt bra och då håller dom efter det. Tyvärr är inte jag en av dem som nämns i deras papper för jag har fortfarande orimligt ont och jag behöver fortfarande äta smärtlindrande för att klara en simpel vardag. Jag tycker det hade varit okej om dom hade erbjudit mig något annat, nån annan medicin, akupunktur eller vad som helst som kan tänkas hjälpa mig men icket, jag ska bara sluta och sedan klara mig med typ panodil.

Så nu har jag börjat trappa ner och har kommit en bit, tyvärr är det inte smärtfritt. Jag har blivit förvarnad om att det kunde bli jobbigt, jag har ju faktiskt ätit starka värktabletter till och från i tre år samt flera gånger dagligen i ca 4 månader nu. Och ja, visst är det jobbigt. Jag känner mig inte som mig själv. Jag har ständigt tårar i ögonen och blir arg men mest ledsen hur enkelt som helst. Jag har ständigt en klump i magen, den är inte så stor men den finns där. Jag känner mig deppad och som en annan person. Som tur är vet jag att det är tillfälligt och att det beror på nedtrappningen av medicinen men det är ju ändå jobbigt.

Och som om det inte vore nog. De senaste veckorna har jag känt hur jag fått ondare och ondare i en nerv i mitt vänstra ben. I och med det har jag varit tvungen att backa i träningen hos sjukgymnasten vilket är skittråkigt! Det har gått hur bra som helst där och jag har inte känt nånting konstigt i ryggen. Jag har till och med tyckt det vart kul och längtat efter dessa träningar, sett fram emot att äntligen få börja bygga upp ryggen så jag får börja leva igen. Nä då ska självklart nånting nytt komma, nervsmärtor som gör att jag måste backa i träningen. Förstår ni hur psykande det är? Jag har äntligen börjat se fram emot att få bli bättre och få ett normalt liv igen och så kommer en sån grej. Speciellt nu när jag redan är deppig och ledsen pga av nedtrappningen.

Jag känner bara att när är det min tur att få börja leva? När är det min tur att få börja uppfylla mina drömmar? När är det min tur att slippa ha ont?

Jag hoppas bara att det blir bra snart och att jag kan få börja bygga upp ryggen, det enda jag ber om är att slippa ha ont. Jag är så less så less på att ständigt ha ont, det suger musten ur mig, det suger glädjen ur mig.

Under de senaste veckorna har jag aldrig gråtit så mycket och skrattat så lite. I vanliga fall gråter jag i princip aldrig utan jag har ständigt ett leende på läpparna. Det är inte jag helt enkelt.

Det blev ett personligt inlägg nu och jag kommer säkert ångra att jag skrev det snart men just nu känns det bra. Och jag vill verkligen inte att ni ska försöka muntra upp mig för är det något jag inte tål just nu är det folk som säger grejer i stil med "Det går över och kommer snart bli bra. Kämpa på bara." Än om ni bara menar väl så blir jag bara irriterad om ni skriver något sådant.

Idag fick jag förresten hem båda mina silverbyxor som jag budat hem från tradera, dom var skitsnygga! Började fixa ett par men fick ge mig efter lite nålning då ryggen sa emot. Åhh jag blir bara så less. Hej jag heter Jennilie och är numera en bitterfitta.

Ps. Vi har börjat ta saken i egna händer nu genom att prova ut nya mediciner genom andra läkare, har pratat med min sjukgymnast om att prova akupunktur plus att jag börjat äta naturläkemedel som kanske kan hjälpa. Vi har dessutom bytt läkare pga av olika anledningar så imorgon väntar ett samtal från nya läkaren (även han var med under min operation, dock inte huvudansvarig) så får vi höra lite om nervsmärtorna, om det är något att oroa sig över, om jag ska röntgas igen eller vad han nu kan tänkas säga. Förhoppningsvis finns det ett ljus i slutet av tunneln för mig med.