Jag har funderat ett tag på att skriva det här inlägget men har velat fram och tillbaka då det är ett känsligt ämne just nu, nämligen om valet. En del av er kommer nog hålla med om det jag skriver men jag väntar mig även att vissa inte kommer hålla med mig. Men, tänk efter en extra gång innan ni kommenterar något dumt. Jag skriver inte det här för att starta bråk, jag skriver det här för att få uttrycka mina känslor och tankar kring det här.

Nu är valet slut och vi vet nog alla hur det slutade, Alliansen tog hem "vinsten". Jag som röstade Rödgrönt är inte nöjd med slutresultatet. Min tanke är att dela med mig till er varför jag valde att rösta Rödgrönt och jag ska försöka uttrycka mig så bra som möjligt.

Många av er vet nog redan att jag har diskbråck i ryggen sedan ca 3 år tillbaka. Jag har varit någorlunda bra i perioder men sedan ett år tillbaka har jag försämrats enormt mycket. Nu är jag näst intill inspärrad i vårat hus för att jag knappt klarar av någonting. Ibland måste jag bara ut för att få frisk luft och se lite människor men då vet jag att jag kommer få lida för det. T.ex i lördags då jag var på loppis gick jag omkring i drygt 40 minuter, fick ta lite pauser för att det gjorde ont i ryggen och benet (nerver i ryggen kommer i kläm så jag har ständigt nervsmärtor i vänstra benet). Dock gick det bra så länge jag tog pauser och gick i snigelfart och haltade lite smått. Men efter några timmar kände jag hur det blev värre och värre och jag fick bara ondare i ryggen för att ha gått/stått i 40 minuter tidigare på förmiddagen.

Här hemma kan jag knappt hjälpa till nånting, kan inte tömma diskmaskinen, dammsuga osv. Jag är fången i min egen kropp.

Eftersom jag inte klarar av att gå längre sträckor åker jag ibland rullstol, och som ni nog förstår klarar jag inte av att gå på stan längre, ta promenader eller i huvud taget ha ett socialt liv. Jag äter starka värktabletter var sjätte timme men har fortfarande oerhört ont. Och jag kan ju inte jobba heller, men det har ni nog redan förstått. Det jag klarar av att göra är att se på tv, läsa böcker och ligga vid datorn, just för att jag kan ligga ner då jag gör dessa saker, då gör det inte lika ont.

Sedan början av november 2009 har jag varit sjukskriven och i mina papper står det klart och tydligt att jag inte är minsta lilla arbetsför. Jag går även hos en av Sveriges bästa ryggkirurger i Ängelholm som håller med, jag är inte arbetsför. Nu på onsdag ska jag genomgå en stor ryggoperation. Och det är ingen vanlig diskbråcksoperation utan jag ska både stellägga ryggen och byta ut min dåliga disk. I vanliga fall brukar de undvika att göra båda dessa grejer samtidig och speciellt på unga människor. Men på mig som är 20 år var det helt klart efter att de sett mina röntgenbilder och hört hur jag mår att jag skulle genomgå den här operationen som kommer pågå i ca 2 timmar.

Efter operationen kommer jag måsta vara väldigt försiktig och till en början kommer jag mestadels bara få ligga ner men sedan följer en ca 6 månaders lång rehabilitering.

Efter studenten och när jag flyttade hit till Simrishamn ringde vi till arbetsförmedlingen och frågade vad vi skulle göra eftersom jag börjat bli sämre och inte skulle kunna arbeta. Vi fick till svar att jag skulle skrivas in på arbetsförmedlingen ändå. Sagt och gjort, jag skrev in mig i augusti 09 och träffade min handläggare som jag förklarade allt för och lämnade mina journaler till. Hon höll med om att jag inte kunde arbeta utan sa att jag skulle höra av mig då jag pratat med en ny ortoped (som jag väntade på en tid till). Det gick ett par veckor och jag var på möte på af där hon berättade att dom hade ett bra samarbete med försäkringskassan och att det troligen var i den gruppen jag skulle hamna. Det gick flera månader innan jag fick träffa ortopeden och ryggkirurgen men tillslut fick jag göra det och det var då det blev bestämt att jag troligen skulle operaras, detta bestämdes i januari någon gång. Vid det här laget hade jag fått en ny handläggare på af som då sa att men nej, det är ju inte här du ska vara eftersom du inte är arbetsför, utan du hör ju till försäkringskassan.

Jaha, kul att vi fick reda på det si så där 5 månader efter att jag skrevs in, under denna tid hade jag dessutom inte fått ett enda öre i ersättning.

Vi ringde försäkringskassan som sa att den enda ersättning jag skulle kunna få var aktivitetsersättning. Ja men det lät ju bra tyckte vi tills vi hörde vad som skulle behövas för att få det. Min läkare skulle skriva ett intyg på att jag inte skulle kunna arbeta ett år fram i tiden. Det var jag som pratade i telefon med den här kvinnan och när jag berättade för mamma vad hon sagt tyckte hon det lät väldigt konstigt så hon ringde själv dit. Till svar fick hon samma som jag, en läkare som kunna skriva ett intyg att jag inte är arbetsför ett år fram i tiden. Vi tyckte det här lät väldigt orimligt, inte en jäkel till läkare skulle ju kunna skriva att jag om ett år skulle vara lika dålig. Jag kanske helt plötsligt skulle börja bli bättre, vi visste dessutom inte när jag skulle opereras, det kunde ju bli när som helst så jag kanske skulle kunna jobba 25% några månader efter opertionen, så läkarna kunde ju inte skriva någonting!

Då var det dags att ringa mitt försäkringsbolag, men eftersom min skada inte var ett olycksfall utan räknas som sjukdom så skulle jag inte få ett öre därifrån heller, inte för sveda och värk, inte för medicinkostnader eller någonting. Här bör även tilläggas att jag är väldigt bra försäkrad.

Vi blev väldigt upprörda över hur det såg ut i Sverige, en ung kvinna på 20 år skulle inte få någon ekonimisk hjälp utan hon skulle bara leva på sina föräldrar.

Det gick några månader till tills vi nu i augusti bestämde oss för att ringa igen till försäkringskassan. Det vara mamma som ringde och hon fick prata med en ny handläggare. Den kvinnan sa att men nej, så som kvinnan innan sagt till både mig och mamma stämde inte alls. Klart jag skulle kunna få aktivitetsersättning, jag skulle dessutom kunna söka retroaktivt för alla månader jag gått miste om ersättning. Det enda jag skulle behöva göra var att få min ortopedläkare här i Simrishamn att skriva ett Läkarutlåtande, för papperna han skrivit min sjukskrivning på var tydligen fel. Vi tog kvinnans namn så vi skulle veta vad hon hette ifall vi skulle stöta på något problem. Nu blev vi verkligen glada över vad vi fått höra men samtisigt väldigt arga på min första handläggare på både arbetsförmedlingen och försäkringskassan som gett mig helt felaktiga uppgifter.

Vi fick en tid hos ortopedläkaren, dock ca 3 veckor senare. Vi var där nu i början av september för att be honom skriva ett läkarutlåtande istället. Han blev väldigt förbannad! Inte på oss utan på försäkringskassan. Han hade ju redan skrivit klart och tydligt att jag var 100% sjuksriven och inte arbetsför pga mitt diskbråck, han hade dessutom skrivit att jag ska opereras. Han sa att han var så less på att dansa efter försäkringskassans visselpipor, dom hade redan fått alla intyg som behövdes och att det var hur enkelt som helst. Han sa dessutom att det har gått så långt att läkarna inte vill ta i sjukskrivningar utan försöker bolla över till någon annan läkare för att det tar sån tid att dom hinner snart inte ta emot sjuka patienter längre. Han skrev alltså inte ett nytt intyg till oss utan han sa att vi skulle be hon från försäkringskassan att ringa upp honom för han ville mer än gärna ta en diskussion med henne!

Där gick tre veckors väntan och 300 kr åt förgäves.. Men vi förstår honom! Vi ringde då till försäkringskassan och skulle berätta detta för min handläggare men då säger han i växeln att kvinnan vi söker tydligen inte finns i deras system. Nähä, så hon har bara helt plötsligt försvunnit och dom hade ingen aning om vem hon var. Detta var mycket märkligt tyckte vi men vad skulle vi göra åt saken? Vi fick istället prata med en annan kvinna, men hon sa precis som vår första handläggare där hade sagt, jag behövde ett läkarutlåtande att jag skulle vara dålig ett år fram. Och inte nog med det, läkaren skulle även skriva i vilken utsträckning jag skulle kunna jobba inom det här året, om jag inte skulle vara arbetsför ett år fram, eller om jag om 6 månader kan jobba 25% och efter 8 månader jobba 50% osv. Mamma som var den som pratade med kvinnan blev förbannad och sa det; Vad vill du att läkarna ska göra? Ska dom ta fram spåkulan och titta in och spå framtiden?! Ja, det var tydligen det dom skulle göra! Hon vägrade dessutom att ringa till min ortoped som han hade bett om, sånt gjorde dom tydligen inte.

Efter det här samtalet förlorade vi allt hopp, vi som var så glada över vårt förra samtal med försäkringskassan men det var som bortblåst nu. Vi bestämde då oss för att än en gång ringa till mitt försäkringsbolag och höra vad dom hade att säga. Det var nästan som samtalet vi hade med dom förut, jag skulle inte kunna få någon ersättning för sveda och värk eller så, MEN därimot för mediciner. Om det dessutom visar sig något år efter operationen att jag har en kroppslig nedsättning i resten av mitt liv kan jag få en summa pengar för invaliditet. Vi tror dock att detta är rätt svårt att få, dom delar nog inte ut pengar hur som helst.

Förra veckan när vi var i Ängelholm och träffade en av kirurgerna som kommer vara med under min operation frågade vi det här med läkarutlåtandet. Dom ska se hur jag verkar må just efter operationen men kommer troligen inte kunna skriva ett läkarutlåtande ett år fram i tiden. Nej, det visste vi ju redan, hur i hela friden ska han kunna veta hur jag är om ett år? Vissa blir sämre av operationen, många blir varken bättre eller sämre och så finns det dem som blir bättre, men han vet ju inte vilken grupp jag tillhör och kan ju inte säga hur bra/dålig jag kommer vara under ett år. Orimligt!

Jag har många gånger frågat mig själv hur jag kunde få så dålig rygg men det finns en rätt rimlig förklaring till det. Både min mamma och pappa dras med väldigt dåliga ryggar så det är ju inte så konstigt att även jag fick dålig rygg. Av mina föräldrar är det mamma som dras med den värsta ryggen som har spondylolistes (kotorna i ryggen glider på grund av bendeffekt på de stödjande benen till nästa kota vilket gör att ryggen blir mer instabil) jag själv röntgade ryggen när jag var 8 år då jag hade skolios, hennes problem gjorde att hon fick kronisk foglossning och satt i rullstol när hon var gravid med min yngsta bror. Hon är på gränsen att få diskbråck i både nacke och rygg dessutom har hon hjärtproblem och behanldas därför med medicin och täta läkarkontroller.

På grund av min mammas problem jobbar hon endast halvtid i sitt eget företag och har haft tidsbegränsad sjukersättning i två år. Nu har hon fått veta att hon blir utförsäkrad från och med den första oktober trots att hennes hjärtläkare helst vill att hon ska vara sjukskriven minst 75%. Mamma säger att det spelar ingen roll om dom tar sjukersättningen eller vad än dom gör så klarar hon inte att jobba heltid ändå. Det "enda" som händer är att systemet sätter min mammas hälsa på spel. Bör även tillägga att mamma driver ett företag som går framåt och hennes dröm är att få utöka och kunna anställa men det blir väldigt svårt när mycket av hennes tid går åt att prata och bråka om mina problem med försäkringskassan, mitt försäkringsbolag osv, men även då oron för ekonomin och hälsan gör att hon mår sämre.

Vi är en familj på fem personer, jag, mina två småbröder som går i skolan, min mamma och min styvpappa. Min styvpappa är den enda som har ett heltidsjobb med vanlig lön eftersom jag och mamma tyvärr har stora problem med hälsan, men är det verkligen så att han ska måsta försörja hela vår familj?! Visst, mamma bidrar med det lilla hon tjänar men det räcker inte långt. Jag känner väldigt ofta att jag är i vägen och att jag bidrar till sämre ekonomi i hushållet. Det är knappt så att man vill fråga om man kan få ett tuggummipaket, inte för att vi inte har råd med det utan för att det känns som jag tigger. Jag skulle tycka det kändes så mycket bättre om jag i alla fall kunde få en liten ersättning så jag kunde betala lite till hemmet, känna att jag bidrar på något sätt eftersom jag inte ens kan hjälpa till att städa. Men näe, eftersom jag inte hann arbeta något innan ryggen brakade ska jag straffas för det. Personligen tycker jag att det är diskriminering mot oss sjuka som inte kan arbeta, klart man känner sig värdelös när man inte kan bidra ett piss. Och tro mig, jag skulle mer än gärna har ett jobb och kunna leva som en normal 20-åring!

Nu till varför jag röstade Rödgrönt.. Många verkar tro att har man förtetag så ska man rösta på moderaterna, men fast både min styvpappa och mamma är egen företagare så kände jag att Alliansens politik känns förnedrande mot sjuka människor och för mig är människan så mycket viktigare än pengar. Naturligtvis var det för många som fick bidrag som inte behövde det och att det behövdes skäras ner på dessa människor MEN det måste ju finnas en gräns! Inte ska väl alla straffas för att några utnyttjade systemet?! Inte jag och inte min mamma, inte de cancersjuka och inte resten av de människor som inte kan arbeta! Vissa människor verkar inte inse att sjukdom kan drabba vem som helst och att vem som helst då kanske måste sluta arbeta och få ekonomisk hjälp. Nu säger jag inte att alla tänker så, men vissa och många gör faktiskt det.

Jag håller med om att pengar är viktigt och förstår att många vill få ut mer av det dom tjänar men jag tycker att människans hälsa och människan i sig är så mycket viktigare. Sverige har länge varit känt världen över för vår humana och människovänliga politik, ett välfärdsland som byggts upp under många årtionden. Just nu känns det som att Alliansen kommer rasera denna välfärd om de inte genomför drastiska förändringar snarast. Skattesänkningar gynnar natuligtvis min styvpappa som då får några hundra mer i plånboken men skattesänkningar får inte ske till vilket pris som helst.

Till sist vill jag bara att ni ska läsa den här bloggen som har skrivit ett inlägg som är riktigt upprörande och skrämmande; http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html#comments

Och en sista fråga som jag så gärna skulle vilja ha ett svar på, hur sjuk måste man vara för att få sjukersättning? Diskbråck räcker inte, hjärtproblem räcker inte, cancer räcker inte, att vara handikappad och ha svåra problem räcker inte. Vem är sjukersättningen då till för?