En uppdatering om min rygg.

Det var nyligen en tjej som kommenterade ett inlägg som jag skrev i september 2009 som handlade om min rygg och att jag inte kunde leva ett normalt liv på grund av den. Var tvungen att läsa igenom inlägget och fastnade vid en mening som löd så här; "På bilderna och så jag lägger ut på mig tror man nog inte det här om mig eftersom jag ändå kan vara glad men ja, fortsätter det i mer än ett år kommer jag nog bli en sur och deppad liten jävel." Det skrev jag för två och ett halvt år sedan och jag är i nuläget opererad men ändå mycket sämre än vad jag var när det inlägget skrevs, men ändå är jag ingen deppad liten jävel. Inte än i alla fall.

Jag får ibland frågan från nära och kära hur jag kan vara så stark, att jag inte brutit ihop eller går och är ledsen/besviken/förbannad hela tiden och jag har ett bra svar till den frågan. Att ständigt ha ont (ibland så ont att jag gråter) tär väldigt mycket på krafterna och tar enormt mycket energi, att dessutom äta en någorlunda stor dos morfin dygnet runt gör mig ännu mer utmattad och trött. Och att jag pga av mina besvär inte kan göra mycket, varken jobba, studera eller klara av en del väldigt annars enkla vardagssysslor gör en uttråkad och less och tar inspirationen ifrån en. Om jag då dessutom skulle gå runt och vara arg hela tiden eller ledsen, då tror jag att jag inte skulle klara av det. Att gå runt och vara arg tar så himla mycket energi och i nuläget känner jag att jag behöver all energi jag kan få så jag slösar inte på det om jag inte måste. I detta fall kan jag faktiskt välja att vara förbannad och ledsen och bli ännu sämre eller försöka vara positiv, fortsätta kämpa och hoppas på att något bra snart kommer hända. Jag har valt att lägga positiv energi på det sistnämnda. Jag säger inte att jag alltid går och är positiv, vissa dagar kan jag inte välja utan då är jag arg, jag är ledsen, jag är besviken, tycker synd om mig själv och tänker varför just jag?! Men såna dagar behövs ibland för att kunna uppskatta andra saker.

Jag vet inte om jag har sagt det förut men bloggen har hjälpt mig så jäkla mycket de här senaste åren! Det har blivit min psykiska rehabilitering och något positivt som finns i mitt liv. Bloggen "tvingar" mig att sminka mig och fixa håret, klä på mig, fota, skriva, kommentera andras bloggar osv. Jag hade lika gärna kunnat gå omkring osminkad och klädd i pyjamas dag ut och dag in. Men bloggen och NI, NI ger mig hopp och positiv energi. Inspiration! Det vill jag tacka er för. Verkligen, jag menar det verkligen. Ni är fantastiska.

Och om vi ska prata om hur ryggen är i nuläget. Den är fruktansvärd. I höstas tyckte jag att det var hemskt, att jag var handikappad men efter att ha blivit flera gånger sämre efter en tripp till min vän i Göteborg önskar jag nu att jag var som då. För varje vecka blir jag sämre i ryggen, jag får ondare och ondare och får äta mer morfin för att hålla mig någorlunda smärtfri, än om jag gärna skulle vilja öka min dos dubbelt så mycket för att bli tillräckligt smärtfri. Läkarna förstår inte varför jag bara blir sämre i ryggen, och det är precis där jag blev opererad som jag har ont. Gjorde ju en skiktröntgen i januari men den visade ingenting så nu väntar jag på en tid till en magnetröntgen men väntetiden är ju så förbannat lång. Tyvärr finns det ju en stor chans att även magnetröntgen inte visar något, då vet jag inte vad nästa steg blir.

Börjar bara bli så less nu. Less på att alltid ha ont. Less på att vänta. Vänta på tider. På att mitt liv ska börja. Less på sjukgymnastik. Less på vardagen som består av att ligga i soffan och se på tv och sitta vid datorn. Less. Less. Less. Men jag försöker ändå så gott det går att hålla skenet uppe, att inte ge upp. Jag följer med och handlar för att få komma ut och se lite folk. Försöker gå en sväng på stan för att inspireras och göra något jag tycker är kul  innan smärtan blir outhärdlig. Försöker följa med ut på utflykter för att få lite livskvalité. Försöker så gott det går helt enkelt. Men frågan är hur länge man orkar? Ett år skrev jag i september 2009. Nu är det mars 2012, hur lång tid ska jag ge det? Ett år till? Eller ska man vara realistisk och kanske ge det 2-3 år? Eller är det att tänka negativt? Som jag skrev, less.

Det här blev ett ganska negativt inlägg men jag hoppas att jag inom en någorlunda snar framtid kan läsa det här inlägget och tänka vilken tur det var att jag fortsatte vara positiv, att allt är bättre då. Att jag kanske kunnat börja jobba, behöver inte vara fulltid men kanske 25%, det är en start, en början på något bra.



Kommentarer

Yesterday I read all of your back related posts. I was very inspired actually that you still keep on going. Many would have given up at this point. But I know you will do it.



If it is any consolation there are people out there that are like you or in similar situations. I know that it is a typical thing to be told but it really helps. At least it helped me.



I know how it feels to wait. And I know how it feels to hope and then to loose that hope. And you helped me. Because your troubles gave me strength.



I have a progressive scoliosis, which is a constant deformation of the spine bone usually in the shape of letter s.

I waited 2 years for my surgery, I have recovered I have started living finally. And then: one stupid screw in my back fell off. So now the little thing is somewhere stuck in my body, occasionally giving me so much pain my eyes want to pop out.

I have to have another surgery and then go to recovery again. And dear lord I hate it!

But then when I see someone like you, who is in pain constantly, it gives me strength.

So I guess I just wanted to say thank you, and keep your head up high. You will have an extraordinary life don't worry.

du är oerhört stark.

Du vet redan att jag är så otroligt imponerad av dig och att du verkligen är en SUPERtjej med sån kämpaglöd som du har! Inte vem som helst skulle klara det, och tänk: efter regn så kommer alltid solsken. puss och kram på min älsklingsbrutta. Finns ingen starkare <3

du e strong som bokstavligen står RAK RYGGAD och kämpar på...som du skrev..man kan ju fan inte ligga och deppa ihop..så känner jag ocå med min panikångest och lätta fibromylagi..livet blir ju ikke bättre att deppa ihop....



LOPPIS i tomelilla på lördag den 24 mars på österlen folkhög skola

Babyhoe; Tack babe!!


Kom ihåg






Trackback