Att vara tonåring kan vara jäkligt jobbigt, I've been there. Förut bodde jag i en liten by och gick skola där från 3an till 6an, efter 6an var det dags att börja på högstadiet på en betydligt större skola inne i stan. Min nya klass bestod av alla klasskamrater sen 6an men även ca 15 nya ansikten, stadsbarn. Till en början umgicks jag med mina "gamla" kompisar men att börja högstadiet är inte alltid så lätt, många faller för grupptrycket, blir mobbade, känner att de inte passar in osv.

Tjejerna jag umgicks med var det ganska mycket bråk runtomkring, eller det var snarare bråk mellan oss, mest hela tiden! De började skolka, röka och hänga med de lite äldre ungdomarna och dessa grejer hade jag inget intresse av så jag sökte mig till de nya tjejerna i klassen. De visade sig vara på samma nivå som mig och ha samma åsikter om rökning, skolk, mobbing, alkohol osv. Jag bytte helt umgänge och slutade umgås med de "gamla" tjejkompisarna. Efter det började ett helvete för mig..

De gamla så kallade kompisarna började vara efter mig (antar för att jag inte ville vara med dem längre?). De viskade och pekade på mig, skickade lappar till mig där det stod att jag luktade råttskit, på skåpet skrev de slyna och andra glåpord. Än om jag hade mina nya vänner var detta naturligtvis väldigt jobbigt och jag började må väldigt dåligt! Det blev bara värre och värre, de sa grejer efter mig i korridorerna, fortsatte skriva på skåpet och skicka lappar osv. Tillslut gick det så långt att vi hemma började prata om jag skulle byta skola, jag orkade inte gå kvar.

Som tur var hade jag min mamma vid min sida hela tiden! Hon stöttade mig och vi pratade väldigt mycket om det här och vad vi skulle kunna göra för att förbättra det. Hon ville ringa hem till tjejernas föräldrar och prata med dem men jag stenvägrade!! Jag var helt säker på att om hon ringde hem till dem skulle de bara vara efter mig ännu mer i skolan, hur jag "springer till mamma och skvallrar". Tillslut gav jag dock med mig, mamma skulle få ringa hem till deras föräldrar. Jag minns att jag var så jäkla spänd då hon ringde så jag nästan trodde jag skulle pissa på mig, men som tur var gjorde jag inte det!

Svaren från tjejernas föräldrar var lite blandade men de trodde inte på mycket av vad mamma sa, "min dotter skulle aaaaldrig göra något sådant" vet jag att hon fick höra av en av mammorna. Efter att mamma pratat med en av föräldrarna och hon i sin tur talat med sin dotter ville hon (min gamla vän) nu tala med mig i telefon. Jäklar vad nervös jag var, hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Men hon var ledsen och bad om ursäkt, och verkligen menade det. Hon hade nog aldrig riktigt förstått hur illa jag tagit det hela.

Efter samtalen blev allt bättre i skolan, de slutade med en gång! Vi var ju inte vänner igen men inte ovänner heller och detta höll i sig. Eller ja, det var lite småtjafs nån gång efter det men inte så mycket mer än det, jag försvarade bara en vän till mig som de började vara på.

Det hela slutade alltså bra men jag hade aldrig klarat det utan min fantastiska mamma som fanns vid min sida hela tiden och som jag pratade väldigt mycket med om det här! Nu är det ju tyvärr så att alla har inte några föräldrar de vill eller kan prata med, de kanske inte har stöttande lärare (som jag hade), de kanske inte har några vänner de kan prata med. För alla upp till 18 år som vill ha/behöver någon att prata med finns BRIS (Barnens rätt i samhället). Och det behöver inte bara gälla saker som mobbing eller våldsamma föräldrar som en del har, det kan var saker som dåligt självförtroende, ätstörningar, att man grubblar över något och sådana saker.


"Till BRIS kan du höra av dig när du behöver prata med en vuxen som lyssnar. Alla upp till 18 år är välkomna till BRIS telefon, mejl och chatt. Men vi märker att äldre tonåringar inte hör av sig lika mycket som unga.

Tänk att många unga mår dåligt, men att inte alla vågar prata om det med någon. När du vågar hjärta BRIS är du med och visar att alla har haft något på hjärtat. Att det brukar kännas bättre när man pratat om det med någon. Våga ♥ BRIS! "

Ibland drabbas man av saker som är jobbiga men när man är yngre är det oftast svårare att hantera det. Hade dessa tjejer varit på mig idag hade jag sagt ifrån på en gång och bara skrattat dem i ansiktet, men jag var bara 13 år när det hände och då var jag inte så stark. Man är liten och osäker, undrar om man verkligen har gjort något fel och börjar nästan tro på grejerna de slänger ur sig (så var det för mig i alla fall).

Jag tycker det är väldigt viktigt att alla ska känna att de har någon att prata med om de mår dåligt. Det blir bättre av att få prata om det, man kan inte bära allting inombords, det går bara inte. Jag tycker också det är viktigt att vi sprider budskapet vidare!

Gör så här:
1.    Lägg upp BRIS-bilden i din blogg.
2.    Berätta om något som någon gång gjort dig ledsen.
3.    Uppmana dina läsare att sprida budskapet vidare!
4.    Desto fler som hjärtar BRIS desto fler når vi ut till.



BRIS telefon: 116 111
BRIS mejl & chatt: bris.se



Jag har knappt någon bild från när jag var 13 år (förutom skolfotot men där ser jag väldigt borta ut) så ni får istället lite bilder från året efter, när jag var 14.