En liten novell jag slängde ihop för några veckor sedan. Jag vet, inte i författarklass men den duger :P Tyck till om du orkar läsa den.

Min räddare i nöden, Riley.

Mobbing är något som förkommer i alla länder och något som troligen aldrig kommer utrotas. I en klass på högstadiet är det oftast en eller två elever som är mobbade, utstötta och mindre värda i de andra elevernas ögon. I min klass är jag den som alla trackar och ser ner på, den utstötta, den mobbade, den som är ingenting värd.

Jag vet att jag är ful, värdelös och att ingen någonsin kommer vilja ha mig. Allt på mig är fel, allt jag är är fel, ingenting är rätt, ingenting är bra. Min längd är 164cm vilket är för kort, jag väger 49 kg vilket är för spinkigt, mitt hår var mörktblont men är numera råttfärgat, min syn är dålig så jag bar glasögon men bär numera linser som skaver i mina ögon och gör dem svullna, mina tänder är sneda och jag skulle behöva tandställning men jag vägrar, ingenting är rätt, allt är bara fel.

Jag rycker upp skåpsnyckeln ut min högra jeansficka så snabbt jag bara kan, stoppar in den i låset och vrider till så att det öppnas, jag sliter upp skåpsdörren, kastar in boken och drar till mig biologiboken och snör igen dörren igen. Jag var för långsam. Dom står framför mig, långa, smala, snygga och perfekta. ”Nämen oh, se vem vi har här då” hör jag en röst säga och alla börjar skratta. Jag flyttar åter blicken till golvet och ber till Gud att de ska gå sin väg men istället går de mot mig och knuffar mig bakåt så jag faller till backen och volymen på deras skratt skruvas upp.

Den där händelsen var inget speciellt för mig utan vanlig vardagsmat, jag hade vart med om värre saker. Jag kliver ur flyplanet och följer sedan strömmen. Sommarlovet har precis börjat men det här lovet flyr jag från verkligheten, jag ska tillbringa 9 veckor i Schweiz och ta hand om en familjs häst. Efter att ha hämtat mitt baggage går jag mot utgången där jag tittar mig omkring och ser mannen i gul jacka. ”Hej det är jag som är Tina” säger jag med en väldigt svag och skakig röst. Mannen ler stort mot mig och hälsar mig välkommen. Efter att ha kört i ca 30 minuter är vi framme i byn Neuenhof där jag ska tillbringa mitt sommarlov. Det är kolsvart ute så jag kan inte riktigt se hur omgivningen ser ut och då vi kommer fram till deras hus får vi smyga eftersom de andra ligger och sover. Han visar mig till mitt rum, säger god natt och stänger sedan dörren efter sig. Han verkar som en trevlig man och jag känner att jag kommer trivas här. Jag sätter mig i den breda sängen i det stora rummet och kikar mig omkring. Jag har tre garderober jag kan fylla min packning med, på vardera sida av sängen står ett sängbord med en lampa på och på väggen bredvid dörren får jag syn på en spegel. Jag går fram till spegeln och utan att titta på spegelbilden lyfter jag ner den och lägger den på en hylla i ena garderoben.

Då jag vaknar sträcker jag på mig och kikar på klockan som visar 09.12, jag går fram till min rosa rullväska och rotar fram ett par mörkblå jeans och en svart t-shirt som jag sätter på mig. Det är inte förrän nu jag får en nervös känsla i kroppen. Jag antar att jag varit för upptagen av att bara njuta av att jag inte behöver sitta hemma hela mitt lov men nu då? Kommer jag klara av det här? Ju fler frågor som kommer upp i mitt huvud desto svårare får jag att andas och jag känner hur ångesten kommer krypandes.  Jag hoppar till då det knackar på dörren. ”Kan jag komma in?” Jag känner igen rösten så det måste vara mannen i huset. ”Visst, kom in.” Han öppnar dörren försiktigt och sticker in huvudet ”Jag tänkte att du kanske ville ha en liten rundtur i huse..?” ”Absolut” svarar jag innan han ens hunnit prata klart, jag måste få mig själv på andra tankar. Det är inte förrän nu jag upptäcker hur fint deras hus är. Det är stort, väldigt öppet och ljust då stora fönster pryder deras väggar. Allt ser perfekt ut och det är så välstädat att man skulle kunna tro dem har hembiträde. Allt ligger och står perfekt och jag får en känsla av att dem har gott om pengar då allt känns väldigt lyxigt och exklusivt. Jag kliver över tröskeln till köket då jag ser att någon redan sitter vid matbordet, en kille, han vänder sig om och tittar på mig.

Mitt hjärta går från att slå i normal takt till att slå så snabbt att ingen skulle hinna räkna hjärtslagen. Det är inte vem som helst som sitter vid matbordet och har blicken på mig och ler stort, det är skådespelaren, världsstjärnan och alla tjejers drömkille, Riley Cooper. Jag tappar andan och bara stirrar på honom och mitt hjärta slår om möjligt ännu snabbare. Han ler fortfarande och blottar sina kritvita och perfekta tänder, hans ögon glittrar av lycka och hans mörkbruna välvårdade hår glänser. Han ställer sig upp och går mot mig, fortfarande med ett leende på läpparna, han stannar framför mig och räcker fram sin högerhand ”Hej, Riley” säger han med en perfekt stämma på rösten och hans ord ekar i mitt huvud. Jag kan inte röra mig och jag kan ännu mindre få fram något att säga, det hinner gå några sekunder så han drar tillbaka sin hand. Jag bara fortsätter stirra på honom med stora ögon och försöker få kontroll över min andning. ”Ehm, ttt, jag, eh,” är det enda jag får fram. ”Tina det här är min son Riley, Riley det här är Tina.”

Mitt första möte med Riley var hemskt och pinsamt och jag gjorde bort mig totalt. Nu har jag bott hos dem i 6 veckor och jag trivs bra här och har faktiskt vant mig med att bo i samma hus som Riley Cooper. Jag och Riley kommer riktigt bra överrens och har så mycket att prata om speciellt då åldersskillnaden inte är så stor, jag är nyfyllda 15 och han är 17. Jag blev så förvånad då han verkligen kämpade och försökte få kontakt med mig och att han ville umgås med… mig. Jag trodde jag såg likadan ut i allas ögon, en ful och äcklig person som inte borde få finnas, men Riley har förändrat mig. För första gången känner jag mig som en person som är värdig att få leva och jag känner mig betydelsefull. Han ser mig för den jag egentligen är och tycker om den han ser. Jag ser in i hans förtrollande bruna ögon och som alla andra gånger förundras jag över hur någon kan vara så vacker på både utsidan och insidan. Hans hudton är gyllenbrun och hans hy är perfekt. Hans läppar får mig att vilja kyssa dem och hans käkben är skarpa och tydliga. Hans kropp är muskulös och jag drömmer mig bort varje gång jag ser honom med bar överkropp. Han är omtänksam, försiktig, rolig och impulsiv. Jag känner mig levande och upplever känslor jag aldrig tidigare känt, jag känner mig stark, glad, lycklig och fjärilarna i magen får mig att tro att jag är kär. Jag känner mig hoppfull och jag ser en framtid, en ljus sådan. Vi sitter i min säng och ser varandra i ögonen. Han smeker mig upp efter armen och mina fjärilar i magen blir bara fler men samtidigt blir jag bara mer och mer nervös. Jag har aldrig kysst någon förut, är det bara att pluta och sedan pressa läpparna mot varandra? Han lutar sig fram och hans ansikte förs mot mitt och jag känner mig panikslagen. Tänk om jag gör fel, tänk om han kommer skratta åt mig och aldrig vilja prata med mig igen. Sedan känner jag hans läppar mot mina. Dom är varma, mjuka och helt underbara. Lika snabbt som paniken kommit försvinner den och jag känner mig varm i hela kroppen. Jag lägger mina armar på hans axlar och för in fingrarna i hans mjuka och lena hår och glömmer allt annat, vi två är det enda som existerar.

Veckorna i Schweiz gick och jag var nu tvungen att åka hem igen. Jag kommer sakna klimatet, värmen, bergen, hästarna, de sociala människorna men framförallt Riley. Dock känner jag mig inte panikslagen över att åka hem då jag vet att jag och Riley kommer träffas snart igen. Jag lämnar landet med ett självförtroende jag aldrig trodde jag skulle kunna ha. Första dagen i skolan. Jag står vid mitt skåp men ska just gå därifrån då dem kommer men jag känner mig varken rädd eller svag, jag känner mig stark och självsäker. Dom går mot mig och hånflinar men när dem är tillräckligt nära knuffar jag till en utav dem mot väggen och i hennes ansikte trycker jag upp en pussbild på mig och min pojkvän, skådespelaren, världsstjärnan och alla tjejers drömkille, Riley Cooper. Jag släpper bilden och lämnar sedan deras tomma, häpna och avundsjuka ansikten bakom mig, självsäkrare än någonsin.